String, tanga, boxer eller hipster? Bh eller top? Mycket eller lite smink? eller kanske inget smink alls?
Sådana små frågor som blir så stora för en nybliven tonåring.
Den fysiska och den psykiska förändringen som sker, plus alla ökande krav utifrån gör att valet att använda en viss sorts trosor kan leda till att man känner sig helt Lost. Därav har jag och en vän valt att ändra denna jobbiga periods nanm puberten (bara namnet i sig ger en ångest) till "Lost-perioden" (Har dock inget med tv-serien LOST att göra, något som man nog måste klargöra i dagens tv-samhälle)
Lost-perioden förklarar så mycket bättre känslan av att vara tonåring än ordet pubertet gör. (Vet någon ens vad ordet pubertet kommer ifrån?)
Känslan av att ingenting veta, att ingenting vara värt gör att man känner sig helt Lost. Varför finns man till? Denna osvarbara fråga som man i tonåren desperat söker ett svar på, det måste finnas en mening med allt, jag måste finnas utav en anledning. Vilket man med tiden lärt sig att man aldrig kommer få svar på (ändå fortsätter frågan alltid komma upp när allt är skit)
Man tror att alla ens "stora" beslut ska påverka allt och alla för resten av livet, och på så sätt tror man sig ha ett större påverkan på allt och alla än någon egentligen har. Omedvetet blir man lite egotrippad. För varför skulle alla mina beslut påverka andra, alla deras beslut påverkade ju inte mig. Eller på ett sätt gjorde dem kanske det ändå, iallafall när det gällde val av kläder, smink, trosor och andra ytliga grejer som inte har gett mig något i längden. Men de djupare besluten dem tog, som påverkat hela deras liv. Om dem hade påverkat mig då kanske dem hade gjort mig till en bättre människa idag? Fast det kanske är just det Lost-perioden handlar om, att inte veta vad som är bäst för en. Inte veta vilka vänner man kan lita på, och vilka som umgås med en för att kunna låna ens snygga lila skärp med strass på. Kanske alla de där besluten om trosor gjort mig mer förberedd på beslut man ställs för idag.
På senaste tiden har jag känt mig som den där nyblivna tonåringen igen, andra problem men dock samma sorts tankar och känslan av ovisshet. Problemen man ställs för idag känns så mycket större och så mycket viktigare än problemen man hade då men är dem verkligen det? kommer jag i framtiden se tillbaka på dem problemen jag har nu och fnysa åt dem, kanske nästan skämmas lite så som man gör när man tänker tillbaka på att det jobbigaste på morgonen var beslutet om man skulle använda mascara eller inte?
Har Lost-perioden hittat tillbaka till mig? Eller är det jag som omedvetet har sökt upp Lost-perioden för att jag saknar något annat i mitt liv?
I grund och botten tror jag att allt handlar om ens självkänsla, att våga tro på ens egen vilja men också lära sig att ta problemen för vad dem är och veta att var ålder har sina problem.
Kanske Lost-perioden är en period som sträcker sig från vår födsel till vår död. Lost-perioden kanske är en del av oss.
Rätt som det är sitter jag där på ålderdomshemmet och skrattar åt att jag som 40-åring hade svårt att bestämma mig om jag skulle extraknäcka på ICA eller Willy:s.
För att sedan ta det svåra beslutet om jag ska spela schack med Britta eller Svea.
