Rickard Wolff + Sofie =sant

Idag tycker jag vi lyssnar på Rikard Wolffs visdomsord i minut 2.11, där han berättar att jag är en av de intressantaste människor han känner.
Men sen var ju detta bildspel i en klass för sig med så jag antar att ni vill se hela. Min favoritbild är bilden i minut 2.07, så gött att spreta med tårna sådär ibland... sen förstår man ju att skaparen av detta klipp är en människa som lever ensam med sina 14 katter i en liten lägenhet. Kattbilderna gillar jag inte, katter kan man inte lita på och dessutom är jag allergisk mot dem.
Så nu vet ni det.
Tjipp!

På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda

Hej allihopa everybody!
Det är jag som är Sofie, Soof, Fia, Soofie, Soffan, Soffeloffe Karlsson, Roof, Roofy, Safadona... ja ni vet, kärt barn har många namn (Och med tanke på hur älskad jag är så är det konstigt att jag inte har fler.)

Det kan kanske vara svårt att tro men jag är tillbaka, tillbaka som bloggSofie, och denna gången är mitt mål att bli Sveriges största blogg. Nä, där ljög jag, jag skriver mest för att jag ofta vill dela med mig av mina, ibland så ointressanta, upplevelser och tankar.

Det kommer inte bli en blogg med outfits, några sådana använder jag inte, jag använder vanliga kläder. Eller det gör jag knappt det heller, mestadels använder jag jobbkläder eller träningskläder...
Det kan hända att jag är lite småironisk ibland... som där tillexempel, jag är inte småironisk ibland, jag är ironisk mest hela tiden.

Så, det var den mest intressanta presentation av mig som jag kunde få fram kl. 22.27 en simpel söndagskväll i mars.

Denna blogg har ju funnits från och till sen 2007, så om ni går tillbaka och läser mina gamla inlägg kan jag inte lova att jag kan stå för det jag skrev då, på tiden då det begav sig. Men nu är jag i alla fall tillbaka, och jag tycker ni ska se till att njuta av varenda ord jag skriver framöver, för man vet aldrig hur länge jag stannar här i cyberrymden...

Tänkte fira blogg-återkomsten med en liten kavalkad av bilder på lilla Soof-ansiktet genom tiderna:

Här var man inte gammal, men jag verkade allt va en liten glad jävel.

Här var man uppklädd av mor sin för att ta porträttbilder (kan omöjligt ha gått klädd sådär till vardags?)

Här hade man tagit kommando över sitt utseende och klippt den coola Robyn-frisyren (Synd bara att sidtofsen och glasögonen inte var lika coola)

Här var man i gränslandet mellan barn och ungdom, och av bilden att döma en fantastisk osmickrande tid för lilla mig.

Såhär såg jag nog ungefär ut när jag närmade mig 20-årsåldern och bosatte mig i Stockholm.

Och ungefär såhär ser jag väl ut idag, eller såhär såg jag ut i Februari när jag levde livet i Brasilien.

Livet när det är som bäst

När jag, Mikaela och Frida var på Lotta på Liseberg för några veckor sedan bestämde vi oss för att efter en dag på stan ta hjälp av våra små hjärnor. Vi bestämde oss då för att köpa med oss mellanmål från Hemköp och äta i folkmassan framför scenen på Liseberg. Sagt och gjort. Jag och Mikaela införskaffade då varsin Kesoburk, till denna tänkte vi ha lite nötter och bär. Sagt och gjort.
Eftersom jag är ett smarto tänkte jag ett steg längre; "Men hur ska vi äta utan sked?!"
Eftersom Mikaela är ett smarto säger hon "Man gör en sked utav aliminiumlocket" (Hon är ju från skogen, där är man van vid att inte alltid ha en sked till hands.)

Sen kom vi till Liseberg och trängde oss in i folkmassan, satte oss ner och skulle börja äta. Men då kom en arg man och gorma, för man kan ju faktiskt inte sitta ner på marken, där ska folk kunna gå förbi. Så stående intog Mikaela sin keso med sin hemmagjorda sked, och nötterna åt hon för sig. Och jag, jag åt bara mina stackars torra nötter, keson åt jag inte för det var krångligt att stå upp och trängas samtidigt som jag skulle tillverka en sked.

OCH VAD FÅR JAG SE NU?! GUD HAR HÖRT VÅRA BÖNER! Aldrig mer ska vi sitta på Lotta på Liseberg och inte kunna äta våran keso! Nu har det kommit en keso med nötter, bär OCH SKED! i locket!!

Livet kan vara så fantastiskt ibland.

Sofie Bernadotte nästa

Att cykla i motvind är det värsta jag vet, att cykla i motvind kan få mig att börja gråta.
Men att cykla hem i extrem medvind är fantastiskt, idag kändes det som att jag var med i STCC när jag rullade nerför backen på vägen hem från Willy:s. Det gick så fort att jag inte ens hann se om prins Carl-Philip kanske cyklade brevid mig.

Biggest loser är tillbaka!

Efter ett sommaruppehåll visas nu en ny säsong av Biggest Loser på Kanal 5.

Livet är fulländat igen!

Hej gullesötegosBob!

Offentlig toalett

Jag är ganska känslig för lukter. Eller nu underdrev jag, jag är väldigt känslig för lukter.
Folk som kommer till kassan och lukter instängd rök, svett eller urin får mig att klyka mig.
När folk handlar "chicken drumsticks" känner jag lukten när de lägger upp påsen på bandet och tänker att snart spyr jag.
Har någon dålig andedräkt kan måste jag backa och göra något annat samtidgt som jag pratar för att komma undan.
Har Anna ätit vitlök föredrar jag helst att inte umgås med henne.

Äckliga lukter, alltihop. Men, MEN! det finns en lukt som är värre än alla andra, en lukt som infinner sig på toaletten allt som oftast på söndagar; Bakfyllebajsen. Det luktar så förfärligt att man inte vet vad man ska ta vägen. När jag och Bella bodde ihop på Lidingö eller alla de gånger Anna sov hos mig på St Eriksplan på helgerna var toaletten inget ställe du ville besöka.
Jag har länge försökt hitta ett ord som beskriver den vidriga doften men har inte kommi tpå vad det luktar som så vi har kort o gott beskrivit lukten med "bakisbajsen". Men nu, nu har jag kommit på det! Bakisbajsen luktar inget mindre än offentlig toalett!

Jag har äntligen kommit på vad det luktar som, förstår ni hur stort det är! Det luktar offentlig toalett! Jag kom på det!

Tillfredsställelsen är nu total.

19- åringen Soof

- Tänk att det dröjt 19 år innan du behövt hämta mig för att jag är för full.
- Va? 19 år?
- Ja, jag är ju 19.
- Men Sofie, du e ju inte 19.
Efter lång betänketid:
- Nä..det e jag ju inte...

Jag kan inte sluta skratta när mor min berättar allt roligt jag sa på vägen hem igår. Ovanstående samtal utspelade sig dessutom flera gånger, precis som allt annat jag sa, upprepning efter upprepning... jag var lite som en dement helt enkelt.

Hej fjortis hå hur ska detta gå?!

Hej där köp blåbär!
Igår vart det fest hos en jobbarkompis och fest blev det. Enbart vodkadrinkar efter en tio timmars jobbdag utan kvällsmat är inget jag rekommenderar. Fjortisfylla big time.
Det blev en helkväll hos min jobbarkompis och det tackar min plånbok för, den tackar också för att det inte blev taxi hem.
Hur jag kom hem?! Min kära mamma kom och hämta mig. Om jag spydde på vägen hem? Check!

Fy fan, tur att sommaren är slut så att man kan gå i spritide i vinter. Min lever är glad och hurrar lite nu.

Way out west

När festivalområdet stängde på lördagkvällen ville vi bege oss till Port de Soleil där Axwell spelade, men då man hörde från överallt att det skulle vara en dödskö blev de planerna inställda. Då blev planen istället Park Lane där I Blame Coco skulle spela 01.30. När vi kom till kön som var 18324635 meter lång visade det sig att hon redan hade spelat, KL. 00.30 . Det sög. Att det sedan också blev fullt så att vi inte ens kom in sög ännu mer. Men annars var Way Out West fantastiskt, F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!

Hejhej hallå igen!
Jag börjar bli sugen på att skriva igen. Så om det är några tappra själar som fortfarande klickar in sig här ibland tänke jag nu kanske ge er något att läsa igen. Fast inte just nu, för nu ska jag åka och jobba.

Tjing!