Älskar när någon tycker synd om mig

Jag tar tillbaka det där med att förkylningsblåsan var det ondaste på min kropp... ondast just nu gör nämligen denna lilla, lilla spricka på toppen av mitt torra, fnasiga och smutsiga kassafinger. AJ AJ AJ! Att något så litet kan göra så ont!?

/Självömkan i mitt hjärta

Livets träd

Igår vart det tapas, vin, vatten och mys med min mus-liga, mitt guld. Mer fantastiska tjejer får man leta efter... (Men ska ni leta så leta med lupp och ficklampa för det är svårt att hitta)

Kvällens härligaste samtalsämne och bildgoogling? Moderkakan såklart!

Moderkakan, livets träd. Är det inte vackert så säg.

Kvällens jag-kommer-inte-kunna-somna-irritations-moment

VÄRLDENS ONDASTE FÖRKYLNINGSBLÅSA PÅ TUNGSPETSEN! Jag vet, den syns inte men jag pekar på den med tjockfingret mitt. Att något så litet kan göra så ont?!?!?!?

Ser ni så köttig min tunga ser ut då? Tungan är inte den finaste kroppsdelen på människan, det kan vi ju härmed glatt konstatera.

Plus minus noll

Idag är dagen då gemene man hurrar, inte nog med att lönen kommer in på kontot, även skatteåterbärings-brevet kommer.

I början av dagen var jag en av er, er glada svenssons. Det var nämligen så att mitt lönekuvert kom och jag som glömt av att jag jobbat två dagar i febuari trodde jag skulle få runt 200 kr, men när jag öppnade kuvertet fick jag se; 1000kr!!!! Mer än dubbelt så mycket som jag trodde!!! Wohooooooo! Aldrig förr har man väl blivit så glad för en lön på 1000kr.

Sen kom eftermiddagen och med den kom kuvertet från skatteverket, och med det kom ångesten krypande.... "Att betala i restskatt; 1399kr."
Och därmed försvann den lönen.

Underbart är kort. Alldeles för kort.

Köttjakt

Här svängde vi in på Thuressons för o leta lammkött, men Anna föredrar lammköttet på Örebros krogar...

Idag njuter jag av denna goding (låten asså, inte killen... Han överlåter jag till Karin)

http://www.youtube.com/watch?v=lLAgc6KxSM8&sns=em

Rickard Wolff + Sofie =sant

Idag tycker jag vi lyssnar på Rikard Wolffs visdomsord i minut 2.11, där han berättar att jag är en av de intressantaste människor han känner.
Men sen var ju detta bildspel i en klass för sig med så jag antar att ni vill se hela. Min favoritbild är bilden i minut 2.07, så gött att spreta med tårna sådär ibland... sen förstår man ju att skaparen av detta klipp är en människa som lever ensam med sina 14 katter i en liten lägenhet. Kattbilderna gillar jag inte, katter kan man inte lita på och dessutom är jag allergisk mot dem.
Så nu vet ni det.
Tjipp!

På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda

Hej allihopa everybody!
Det är jag som är Sofie, Soof, Fia, Soofie, Soffan, Soffeloffe Karlsson, Roof, Roofy, Safadona... ja ni vet, kärt barn har många namn (Och med tanke på hur älskad jag är så är det konstigt att jag inte har fler.)

Det kan kanske vara svårt att tro men jag är tillbaka, tillbaka som bloggSofie, och denna gången är mitt mål att bli Sveriges största blogg. Nä, där ljög jag, jag skriver mest för att jag ofta vill dela med mig av mina, ibland så ointressanta, upplevelser och tankar.

Det kommer inte bli en blogg med outfits, några sådana använder jag inte, jag använder vanliga kläder. Eller det gör jag knappt det heller, mestadels använder jag jobbkläder eller träningskläder...
Det kan hända att jag är lite småironisk ibland... som där tillexempel, jag är inte småironisk ibland, jag är ironisk mest hela tiden.

Så, det var den mest intressanta presentation av mig som jag kunde få fram kl. 22.27 en simpel söndagskväll i mars.

Denna blogg har ju funnits från och till sen 2007, så om ni går tillbaka och läser mina gamla inlägg kan jag inte lova att jag kan stå för det jag skrev då, på tiden då det begav sig. Men nu är jag i alla fall tillbaka, och jag tycker ni ska se till att njuta av varenda ord jag skriver framöver, för man vet aldrig hur länge jag stannar här i cyberrymden...

Tänkte fira blogg-återkomsten med en liten kavalkad av bilder på lilla Soof-ansiktet genom tiderna:

Här var man inte gammal, men jag verkade allt va en liten glad jävel.

Här var man uppklädd av mor sin för att ta porträttbilder (kan omöjligt ha gått klädd sådär till vardags?)

Här hade man tagit kommando över sitt utseende och klippt den coola Robyn-frisyren (Synd bara att sidtofsen och glasögonen inte var lika coola)

Här var man i gränslandet mellan barn och ungdom, och av bilden att döma en fantastisk osmickrande tid för lilla mig.

Såhär såg jag nog ungefär ut när jag närmade mig 20-årsåldern och bosatte mig i Stockholm.

Och ungefär såhär ser jag väl ut idag, eller såhär såg jag ut i Februari när jag levde livet i Brasilien.

Livet när det är som bäst

När jag, Mikaela och Frida var på Lotta på Liseberg för några veckor sedan bestämde vi oss för att efter en dag på stan ta hjälp av våra små hjärnor. Vi bestämde oss då för att köpa med oss mellanmål från Hemköp och äta i folkmassan framför scenen på Liseberg. Sagt och gjort. Jag och Mikaela införskaffade då varsin Kesoburk, till denna tänkte vi ha lite nötter och bär. Sagt och gjort.
Eftersom jag är ett smarto tänkte jag ett steg längre; "Men hur ska vi äta utan sked?!"
Eftersom Mikaela är ett smarto säger hon "Man gör en sked utav aliminiumlocket" (Hon är ju från skogen, där är man van vid att inte alltid ha en sked till hands.)

Sen kom vi till Liseberg och trängde oss in i folkmassan, satte oss ner och skulle börja äta. Men då kom en arg man och gorma, för man kan ju faktiskt inte sitta ner på marken, där ska folk kunna gå förbi. Så stående intog Mikaela sin keso med sin hemmagjorda sked, och nötterna åt hon för sig. Och jag, jag åt bara mina stackars torra nötter, keson åt jag inte för det var krångligt att stå upp och trängas samtidigt som jag skulle tillverka en sked.

OCH VAD FÅR JAG SE NU?! GUD HAR HÖRT VÅRA BÖNER! Aldrig mer ska vi sitta på Lotta på Liseberg och inte kunna äta våran keso! Nu har det kommit en keso med nötter, bär OCH SKED! i locket!!

Livet kan vara så fantastiskt ibland.

Sofie Bernadotte nästa

Att cykla i motvind är det värsta jag vet, att cykla i motvind kan få mig att börja gråta.
Men att cykla hem i extrem medvind är fantastiskt, idag kändes det som att jag var med i STCC när jag rullade nerför backen på vägen hem från Willy:s. Det gick så fort att jag inte ens hann se om prins Carl-Philip kanske cyklade brevid mig.