Min pluggdag som blev till dagen då jag kolla Stockholm Marathon och hejade på min kusin

Jag hade bestämt mig för att hela min dag skulle användas till tentaplugg, men de flesta som känner mig vet att jag inte är särskilt diciplinerad när det gäller att plugga så jag började min dag med att gå min favoritrunda här.
När jag var påväg hem gick jag förbi stan för att uträtta några ärenden och när jag sedan började närma mig hemmet ringde min kära fader och berättade att min kusin skulle springa Stockholm Marathon idag så att jag visste ifall jag ville heja på honom. Heja ville jag ju såklart men plugget väntade hemma så jag gick hem, åt och tänkte sedan:
"Nä, jag vill inte sitta inne och plugga när det är så fint väder, jag går och kollar på starten i Stockholm Marathon"
Sagt och gjort. Bort till Stadion gick jag, där var det redan fullt med folk som ville hejade på när löparna startade. Ca. 18000 löpare som sprang samtdigt gjorde det rätt omöjligt för mig att se min kusin så när alla hade sprungit förbi började jag gå hem men tänkte sedan:
"Nä,jag vill inte sitta inne och plugga när det är så fint väder, jag gå och lägger mig i Humlegården och lyssnar på musik istället"
Sagt och gjort. När jag sedan skulle gå därifrån och hem hamnade jag på Karlavägen precis när de första löparna kom springade, så jag satte mig där bland allt hejande folk och tänkte att kanske skulle jag lyckas se Tobbe. Det verkade lönlöst då det är svårt att urskilja en särskild person bland tusentals löpare men rätt som det var kom han springande. "BRA TOBBE!" ropade jag och helt plötsligt stannade han till jämte mig "Hej Fia!". Vi bytade några ord och en svettig kram senare var han ute och sprang på vägen igen, bara 21 km från målet.

När jag sprang en mil förra veckan blev jag riktigt nöjd, det trodde jag inte att jag skulle klara. Därför är jag idag otroligt imponerad av min kusin, eller ja, imponerad av alla som sprang de där 42 kilometrarna i sommarvärmen. 18000 personer som tränat länge inför ett sånt stort lopp och haft motivationen att klara sig ända fram berör mig. Och där och då, när jag stod och kollade på alla trötta, svettiga men så motiverade löpare, bestämde jag mig för att även jag, någon gång i framtiden, ska springa Stockholm Marathon.

Mindre impad är jag dock av mitt egna pluggande, klockan är nu 21.23 och jag har inte pluggat någonting, känner att min motivation inte riktigt går att mäta med löparnas idag.