Siv vår vän!

Hade planer på en produktiv eftermiddag efter jobbet men när jag vaknade av att det ringde vid sex-tiden och insåg att jag råkat somna i soffan sköts planerna framåt, detta resulterade i att jag inte tog mig ut på dagens löparrunda förrän klockan tio nu ikväll. Och som vanligt tog jag min runda längsmed vägen vid stranden.

När åren går och man växer upp är det lätt att glömma att det finns generationer efter en, man får lätt en känsla av att man hela tiden var den sista generationen som gjorde vissa saker. Att vi var de sista som gick på Lusthus-disco, de sista som firade nyårsafton på Tullbron, de sista som hängde på stranden under alla högtidskvällar, de sista som gick i gäng längsmed stranden och mötte personer som var fulla/inbillade sig att de var fulla när det var Netas-disco.

Så när jag nu ikväll sprang på stranden och mötte några gäng insåg jag att det var skolavslutning och att vi faktiskt inte var de sista som gjorde allt det där. Några fåtal coola gäng trotsade blåsten och regnet och gick där och drack och vågade krama folk de egentligen inte kände och aldrig skulle våga krama i vanliga fall.
Och vid Cabaret hade Sivs folkslag, Vuxna på stan, slagit upp ett plasttält där de skyddade sig mot regnet och drack kaffe.

Jag kom då fram till att förutom att det var mycket mer folk på Netas under min tid så har inte mycket förändrats. Den största förändringen är nog att det lockade mig mer att gå in i Sivs tält än att gå fram och tillbaka med ungdomarna på stranden.

Jag är helt enkelt bara en gul jacka ifrån att misstas för att vara en Förälder på stan.