Ett öppet brev till mina vänner

Jag har aldrig i hela mitt liv längtat efter julen och att få komma hem så mycket som jag gjort i år.
Nu är jag hemma och kan konstatera att detta kommer bli den värsta julen någonsin.
Daisy har fel på sitt ena ben, har därför svårt att resa sig upp och hoppar runt på tre ben. Att se någon man älskar så högt lida är det värsta jag har varit med om, jag har aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt.

Ni som inte känner mig tänker säkert att jag är dum i huvudet över att känna såhär över en hund, men jag tror att ni som känner mig och vet vad Daisy betyder för mig förstår och det är till er jag skriver det här. För jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, nä, jag skriver detta som en förklaring till de vänner som kanske tycker det är dåligt att jag inte hört av mig nu när jag kommit hem, jag orkar helt enkelt inte... och om ni har hört av er till mig på mobilen och jag inte svarar beror det på att jag inte har något batteri och laddaren är hos mamma.

Och så vill jag be om en tjänst, när ni träffar mig, fråga inte om det, fråga inte hur det är med mig för då kommer ni få se på gråtfest.. och det vill varken jag eller ni.