Jag brukar inte skriva om min träning så ofta för jag vet att det är totaltsuperdupermegaointressant att läsa om, men detta inlägg kommer bli ett undantag.
Det var nämligen så att jag och Annie hade bestämt oss för att gå upp i ottan och gå på gympapasset som började klockan sju imorse. Det brukar inte vara särskilt mycket folk på morgonpassen, vanligtvis är det väl runt tio stycken, idag var vi fyra, om man räknar med ledaren och värden vill säga, räknar vi inte med dem var vi två, jag och Annie.
Det var en rätt komisk känsla som infann sig när vi skulle springa runt där i salen, som att vi lekte tafatt. Ledaren var inte den som passade in i träningsledare-stereotypen heller, lite småtjock, hästsvans högt upp på huvudet och ett extremt glatt humör (Ingen Bob eller Jillian liksom) så särskilt mycket PT-känsla blev det inte av det heller. Men vilken go ledare hon var, en sån där människa som bara är sig själv, tänker sjukt positivt i alla lägen och inte bryr sig om vad andra tänker.
I stretchen när musiken tagit slut blev det nästan till ett litet samtal där inne, hon ställde frågor om våra liv och vi svarade trevligt tillbaka. Det kändes som att vi var främlingar som minglade runt på en fest, med den enda skillnaden att alkoholen var utbytt mot svett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar