Tankar om livet på motorvägen mellan Stockholm- Falkenberg

Sitter nu i bilen med Falkenberg framför mig och Stockholm bakom mig. Det är med vemod jag lämnar min älskade stad, och det är så mycket tankar som far runt i huvudet.
Idag är det ett år sedan jag tog studenten, just i detta nuet springer glada estetare ut från Falkenbergs gymnasieskola precis som jag gjorde för ett år sedan. Ett år av "frihet" har gått otroligt fort och det inte minst för att jag halva det året bott i Stockholm. Ett halvår? jag kan inte förstå det, för ett år sedan hade jag aldrig trott att jag ett halvår senare skulle flytta till Stockholm och klara mig själv, i min egen lägenhet. Jag kan absolut inte heller förstå att ett halvår kan gå så fort och det gör mig så himla rädd. Jag är rädd för döden, oavsett om jag dör imorgon, om hundra år eller i en bilkrasch om några minuter så är det ett faktum att döden kommer närmare för varje minut man lever. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag inte vill göra, så mycket jag önskat att jag inte gjort och ännu mer jag önskar att jag hade gjort. Och det där sista är det som ger en ångest, tankar över hur många chanser som flugit förbi en som man inte fångat, så många val man ångrar och så mycket onödiga saker man mått dåligt över och gått miste om i livet.
Hade jag varit filosofisk nu hade jag efter detta avslutat det hela med "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet” men det vill jag inte, inte just nu.

När jag tänker tillbaka på vad det är som styrt mig i livet, på vad det är som fått mig att gå miste om mycket och välja fel, blir jag så himla ledsen. Kanske allra mest för att jag fortfarande är kvar på det stället och fortfarande vet om att jag ofta väljer fel och går miste om saker.

Ett år efter studenten har gått, jag kan göra vad jag vill med mitt liv och håller ändå fortfarande på på samma sätt, med att låta det som gör mig mest olycklig styra mitt liv.
Hej hjärnan, hörde jag ordet ÅNGEST?

Ett halvår i Stockholm, ett halvår där jag trivts otroligt bra. Visst, självklart har man längtat hem emellanåt, eller snarare längtat efter alla jag älskar så ofantligt mycket där hemma men jag har ändå trivts, speciellt de senaste månaderna. Mitt förhållande till Stockholm kan nog beskrivas som många kärleksförhållanden, det började i ren och ljuv förälskelse för flera år sedan, det vet nog de flesta, jag såg inga fel med Stockholm. Sedan flyttade jag dit och började mer och mer störa mig på småsaker, och kände allt mer att vår kärlek till varandra kanske inte var så stark som jag tidigare trott, men så gick dagarna och rätt som det var insåg jag att vi var i det stadiet i förhållandet där allt är så himla bra, vi känner varandra, vet varandras dåliga sidor men älskar varandra ändå. Och det är det där sista som gjort att jag trivts så himla bra det senaste, det och att jag har träffat så många nya människor som jag verkligen tycker om, människor som var anledningen till att jag slutade överväga att hoppa av, människor som gjort de där helt värdelösa dagarna då man vaknar upp på fel sida med en massa plugg att se ljusare ut. Det är dem som är anledningen till att det gör så ont att lämna Stockholm.

Jag sitter här i bilen och ser vägen under mig och skogen jämte mig försvinna bort bakom mig och hamna i backspegeln. Att man alltid är påväg någonstans i livet blir sällan så påtagligt som nu, när jag kollar ut genom bilfönstret.
Man gör så mycket, träffar så många människor och innan man vet ordet av det märker man att man sakta men säkert fortsatt någonstans i livet och att dessa människor ligger bakom en, vissa synliga i backspegeln och andra så långt borta att de bara finns kvar i minnet.

Jag har inte ens hunnit fylla tjugo och känner redan att livet går så fort. Att veta att man kan göra nästintill vad man vill med sitt liv är både helt fantastiskt och helt förfärligt.
Jag bestämmer mig här och nu att jag inte vill gå miste av en endaste minut, en endaste chans till. Livet är för kort och när jag ligger där på dödsbädden och ser tillbaka på mina dåliga val vill jag inte se det jag ser idag. (Missuppfatta mig inte, detta gäller de dåliga valen. När jag ser tillbaka på de roliga och bra stunderna i mitt liv, vilka är otroligt många, kommer jag verkligen vilja se det jag ser idag.)
Jag tror på ödet men ibland tror jag att ödet kan behöva en liten knuff i rätt riktning, det är den knuffen jag ska ge mig själv nu i sommar.


Ett år går så fort, ett år sedan studenten, ett år av mitt liv
Jag kan dö imorgon, om hundra år eller i en bilkrasch om några minuter och då vill jag inte tänka; ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”.